Stockholm den glamorösa staden för både rika och fattiga

Sveriges huvudstad, Stockholm. Vacker som få städer, lika ståtlig som en otymplig byggnad av fragilitet. Alla drömmer om att flytta hit, bo här, skapa ett liv, i landets huvudstad. Det glamorösa och vackra. Men som vi vet att det alltid finns två sidor av varje människa, historia och stad. Livet i storstaden må ses som glamoröst, men då har man inte sett det fula smutsiga ännu. Det som många kanske aldrig någonsin kommer att få se: fattigdomen.

Sverige är ett land som värnar om människors lika värde, men gång på gång blir det ett svek mot samhället när man vänder ryggen till från det fula mörka delarna i staden och landet. Det man inte vill se försöker man förbjuda. Tränga bort, istället för att hjälpa. Jag talar om alla dumdristiga val Sveriges regering har lyckats fatta under sina år, men inte allra minst nu när man förbjudit tiggeri.

Bra tänker nog många slipsskallar, men hur bra är det egentligen? Vad betyder denna aktion för människan som är i nöd av hjälp från samhället? Vad vill man få ut av att försöka smutskasta det som redan är så pass förnedrande? Är allt som spelar någon roll att slippa se dem utanför matbutikerna, slippa se dem leta pank i soptunnor, slippa se dem överhuvudtaget? Vad får oss tro att detta är ett fungerande samhälle än att istället se fattigdomen som det sanna problemet det egentligen är?

Jag har funderat mycket på detta, men aldrig kommit fram till något svar. Det är nog för svårt för att förstå sig på hur människor med makten föredrar att styra över sitt folk, men på lika villkor vill jag nog inte säga att de gör och ännu mindre nu när ytterligare dumdristiga lagar och regler införs i ett okunnigt sammanhang. Precis som om att styra ett land är som att leka med trasdockor.

Samtidigt är det nog vad vi alla invånare är för regeringens makthavare, ett gäng trasdockor.