HTC Magic med Google Android, och jag har den

HTC Magic sedd framifrån (vänster) och bakifrån (höger). Den trevligaste mobiltelefon jag någonsin hållt i. Tre har valt att sälja vita varianter, vilket jag uppskattar. Bilderna är tagna på mitt exemplar.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av mobiltelefoner, utan mest sett dem som nödvändiga ondskor. Mestadels beror det på att de telefoner som funnits på marknaden har varit så otroligt ointuitiva att använda så att det skapat mer frustration än glädje. Nu är dock den tiden förbi. Jag har skaffat en telefon som fungerar som jag vill, och det beror på att det är Google som utvecklat användarinterfacet. Telefonen heter HTC Magic och operativsystemet heter Android.

När jag började på mitt nya jobb för tre veckor sen fick jag frågan vad jag vill ha för mobiltelefon, för en sådan ville företaget åtga sig att tillhandahålla. Av erfarenhet från före detta arbetsplatser är jag van vid att sådana åtaganden brukar gälla de billigaste och minst upphetsande alternativ som marknaden för stunden erbjuder. Därför var det med en skämtsam ton jag svarade “en HTC Magic vore trevligt, eh heh…”, varpå jag bara fick tillbaka “det låter som ett bra alternativ”.

Vägen till en Magic var dock inte helt fri från tuvor. För det första fanns telefonen inte på svenska marknaden för tre veckor sen. För det andra var det tyvärr Tre som vann ensamrätten på försäljning av telefonen, medan företaget jag jobbar på är knutna på att använda Telia, och för det tredje har Tre valt att inte sälja telefonen utan abonnemang. Den säljs dock utan operatörslås, så efter mycket om och men lyckades jag komma fram till en deal där priset för telefonen plus det billigaste abonnemanget under 18 månaders bindningstid gick att motivera, och idag har jag telefonen i min hand.

Den förinstallerade versionen av Google Android bygger på Linux 2.6.27, så kärnan är ny och fräsh. Användargränssnittet är riktigt smart och smidigt, till skillnad från Sonyericssons och Nokias telefoner. Min jämförelse kanske är orättvis, eftersom jag aldrig använt något annat än budgettelefoner tidigare, men jag har svårt att tro att något av deras system är genomtänkt. Jag kan tillägga att jag inte har använt iPhone, och inte heller tänkt att göra det, då jag av princip bojkottar Apple.

Interaktionen med telefonen sker dels igenom ett antal fysiska knappar och en styrkula men framförallt navigerar man genom att peta med fingrarna på skärmen. Den viktigaste fysiska knappen är Hem, som tar dig till startskärmen var du än är. Att telefonen har fysiska knappar för att svara och lägga på samtal ser jag som ett plus, då sådant förväntas fungera även om man har handskar på sig. Styrkulan tycker jag är sådär, men det mesta man styr med den går även att styra direkt på skärmen, vilket jag föredrar. Telefonen har även sensorer som mäter lutningen, med så pass hög precision att det klassiska spelet där du rullar en kula i en labyrint genom att luta spelplanen åt olika håll, finns implementerad i digital form med riktigt naturlig spelkänsla.

På startskärmen (som syns på bilden ovan) ligger som standard en analog klocka och ett par ikoner för att ringa och surfa. Dessa går lätt att byta ut till vad man önskar. Förutom startskärmen har man två till virtuella skrivbord, som man når genom att rulla på styrkulan åt höger respektive vänster eller dra iväg skrivbordet med fingret. På dessa tre skrivbord får man plats med tillräckligt många funktioner för att det man gör 99% av tiden ska få plats. Skulle man inte få plats med alla grejer är det bara en extra knapptryckning för att få en komplett lista över alla program och funktioner som finns tillgängliga.

Jag har suttit några timmar under dagen och tittat på utbudet av spel och program man kan ladda ner från “Market”, som den officiella programkällan heter. Trots att Android är ganska nytt, finns det en hel del grejer att tanka hem. Jag har provat en handfull av de mest populära. Den viktigaste är Schwartz, som simulerar ett ljussvärd från Star Wars… Eller var det Space Balls? Schwartz är förövrigt ett bra exempel på vad man kan nyttja de ovannämnda lutningssensorerna till. Ett annat ännu mer användbart program jag installerade är förstås en jabberklient. Det finns förvisso en inbyggd, men den är gjord endast för att användas med Google talk, och det är inte tillräckligt för mig.

Vad det gäller övriga godsaker som jag kommer använda Magic till är bland annat att den har en inbyggd GPS, men den har jag inte testat ännu. Om den fungerar bra, vilket jag har all anledning att tro, eftersom den är kopplad till Google Maps, är det en otroligt användbar funktion för mig, då jag lider av exceptionellt uselt lokalsinne. Det ryktas även om att Spotify är i stad att släppa en klient för Android. Det ser jag fram emot, även om jag hellre ser att någon portar Despotify, så jag får fri mjukvara som jag eftersträvar. Den inbyggda kameran har jag provat, och även om det är den bästa mobilkamera jag har använt, vet jag inte om jag skulle klassificera den som användbar. Den har autofokus, men i övrigt är den sådär…

Nu hoppas jag bara på att jag tar mig tid att prova på att utveckla lite småprylar själv till Android. Den bygger ju i mångt och mycket på fri mjukvara, som är en del av min livsfilosofi, och det är ju en motiverande anledning att själv sätta sig och skriva lite lustig kod. Dessutom har jag idéer om program jag vill ha men som jag inte har hittat på Market än så länge. Men som alltid lär det väl komma innan jag ens har skrivit hello world.

Etiketter: Android, fri mjukvara, Google, HTC Magic, Linux, produkter, Spotify

Detta inlägg postades lördag, 13 juni, 2009 kl 23:37 i Prylar. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.