Wordpress har just släppt en klient för Android, med vilken jag nu skriver detta inlägg. Verkar funka bättre än Postbot jag använde förut och man har fler coola verktyg. Och den är GPL!
Har testat den i flera minuter nu och har tyvärr inte hittat något sätt att ladda upp bilder. Kanske det inte går än, eller behöver jag bara leta lite till.
Uppdatering två minuter senare: Hittat hur man infogar bilder. Man trycker på “Pictures: Add”. 
Bra initiativ av Wordpress!
Ursäkta den dåliga rubriken, men den är vald med tanke på att den som behöver hitta hit ska göra det. Då PirateBay är statligt cencurerat, väljer jag att lägga upp Droidify för nedladdning. Alltså, den kontroversiella Spotify-klienten till Google Android.
Läs uppdatering längre ner!
Nu är det dags att förnya prenumerationen på Spotify Premium! Jepp, för nu har det äntligen släppts en Spotifykompatibel klient till Android. Har testat den och trots en och annan bugg anser jag att den redan i denna tidiga version är tillräckligt stabil för att täcka mina behov.
Droidify är namnet på klienten och den bygger på den fria Spotifyimplementationen Jotify, som i sin tur är en javabaserad implementation av Despotify. Jotify är fri, men under en licensform som är snarlik en gammal trasig BSD-licens. Detta gör att man i extremfall kan använda Jotifys källkod till att implementera proprietär programvara, vilket har utnyttjats i fallet Droidify. Droidify är alltså tyvärr inte fri mjukvara.
Hur som helst är Droidify en god nyhet, då det sätter press på Spotify, som länge har lovat att släppa en officiell Androidklient. Enligt rykten skulle den komma före en iPhoneversion, men så blev det inte. Detta svek mot communityt får som konsekvens att den inofficiella klienten är ett faktum.
Spotify skulle kunna svara med att försöka blockera anslutningar från Droidify och andra tredjepartsimplementationer. Det skulle dock föra ett problem med sig – och det känner de till. Nu är det nämligen så att Despotify har lovat att inte tillåta anslutningar med reklamfinansierade Spotifykonton, utan endast Premium. Detta under förutsättning att Spotify inte blockerar den fria klienten. Skulle Spotify försöka, kommer Despotify göra allt för att klienten ska uppenbara sig exakt som den officiella, och då även fungera på gratiskonton. En liten skön släng av terrorbalans, helt på sin plats.
Faktum kvarstår att detta bör ses som en win-win-win-situation. Vinst på alla plan. Spotify får sina pengar från mig och andra som använder tredjepartsklienter. Despotify och andra klienter kan växa och gro utan bekymmer (sålänge de håller löftet om att inte fungera med gratiskonton). Skivbolagen får sina oförtjänta pengar, om ändå vissa giriga ugglor som redan får för mycket självklart vill ha mer.
Uppdatering ett par timmar senare: Jag hade fel!
Terrorbalans fungerar uppenbarligen inte. Utvecklaren av Droidify har blivit kontaktad av Spotify och har efter samtal med dem bestämt sig för att lägga ned utvecklingen. Turligt nog hann jag inte förlänga mitt Premiumkonto. Det löper ut om ett par dagar, och som jag känner det nu kommer jag aldrig att förlänga det igen. Tack till “cure33″ som uppmärksammade detta!
Nu sitter jag på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Vad kan då vara en trevligare syssla än att blogga med det nya svenska tangentbordet jag precis installerat på min HTC Magic? Det som följde med telefonen som standard saknar tangenter för åäö, men en norrman vid namn Trygve har gjort ett alternativ för svenska, norska och danska.
Det är mycket smidigare att skriva svensk text nu. Visst fungerar det med originalet också, men för att få svenska tecken får man hålla a eller o nedtryckt en stund för att få upp en meny där man kan välja en variant av tecknet.
Tyvärr är tydligen inte ordlistan till originaltangentbordet kompatibelt med Trygves, men han har även släppt ersättare för denna. Inte riktigt lika rik som originalets, men tillräckligt.
Jag har bestämt mig för att donera ett par hundringar till Trygve den dag han släpper koden som GPL eller annan fri licens. Hoppas det är en motivator. 
Nu har jag installerat ett litet program på min Magic, avsett just för att blogga med i Wordpress. PostBot heter det.
Provar att se hur bra det funkar. Det ska tydligen även gå att skicka med bilder, men jag har inget motiv tillgängligt, så jag tar det en annan gång.
(Efterhandsredigerad: Länken till PostBot är fixad på dator.)
HTC Magic sedd framifrån (vänster) och bakifrån (höger). Den trevligaste mobiltelefon jag någonsin hållt i. Tre har valt att sälja vita varianter, vilket jag uppskattar. Bilderna är tagna på mitt exemplar.
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av mobiltelefoner, utan mest sett dem som nödvändiga ondskor. Mestadels beror det på att de telefoner som funnits på marknaden har varit så otroligt ointuitiva att använda så att det skapat mer frustration än glädje. Nu är dock den tiden förbi. Jag har skaffat en telefon som fungerar som jag vill, och det beror på att det är Google som utvecklat användarinterfacet. Telefonen heter HTC Magic och operativsystemet heter Android.
När jag började på mitt nya jobb för tre veckor sen fick jag frågan vad jag vill ha för mobiltelefon, för en sådan ville företaget åtga sig att tillhandahålla. Av erfarenhet från före detta arbetsplatser är jag van vid att sådana åtaganden brukar gälla de billigaste och minst upphetsande alternativ som marknaden för stunden erbjuder. Därför var det med en skämtsam ton jag svarade “en HTC Magic vore trevligt, eh heh…”, varpå jag bara fick tillbaka “det låter som ett bra alternativ”.
Vägen till en Magic var dock inte helt fri från tuvor. För det första fanns telefonen inte på svenska marknaden för tre veckor sen. För det andra var det tyvärr Tre som vann ensamrätten på försäljning av telefonen, medan företaget jag jobbar på är knutna på att använda Telia, och för det tredje har Tre valt att inte sälja telefonen utan abonnemang. Den säljs dock utan operatörslås, så efter mycket om och men lyckades jag komma fram till en deal där priset för telefonen plus det billigaste abonnemanget under 18 månaders bindningstid gick att motivera, och idag har jag telefonen i min hand.
Den förinstallerade versionen av Google Android bygger på Linux 2.6.27, så kärnan är ny och fräsh. Användargränssnittet är riktigt smart och smidigt, till skillnad från Sonyericssons och Nokias telefoner. Min jämförelse kanske är orättvis, eftersom jag aldrig använt något annat än budgettelefoner tidigare, men jag har svårt att tro att något av deras system är genomtänkt. Jag kan tillägga att jag inte har använt iPhone, och inte heller tänkt att göra det, då jag av princip bojkottar Apple.
Interaktionen med telefonen sker dels igenom ett antal fysiska knappar och en styrkula men framförallt navigerar man genom att peta med fingrarna på skärmen. Den viktigaste fysiska knappen är Hem, som tar dig till startskärmen var du än är. Att telefonen har fysiska knappar för att svara och lägga på samtal ser jag som ett plus, då sådant förväntas fungera även om man har handskar på sig. Styrkulan tycker jag är sådär, men det mesta man styr med den går även att styra direkt på skärmen, vilket jag föredrar. Telefonen har även sensorer som mäter lutningen, med så pass hög precision att det klassiska spelet där du rullar en kula i en labyrint genom att luta spelplanen åt olika håll, finns implementerad i digital form med riktigt naturlig spelkänsla.
På startskärmen (som syns på bilden ovan) ligger som standard en analog klocka och ett par ikoner för att ringa och surfa. Dessa går lätt att byta ut till vad man önskar. Förutom startskärmen har man två till virtuella skrivbord, som man når genom att rulla på styrkulan åt höger respektive vänster eller dra iväg skrivbordet med fingret. På dessa tre skrivbord får man plats med tillräckligt många funktioner för att det man gör 99% av tiden ska få plats. Skulle man inte få plats med alla grejer är det bara en extra knapptryckning för att få en komplett lista över alla program och funktioner som finns tillgängliga.
Jag har suttit några timmar under dagen och tittat på utbudet av spel och program man kan ladda ner från “Market”, som den officiella programkällan heter. Trots att Android är ganska nytt, finns det en hel del grejer att tanka hem. Jag har provat en handfull av de mest populära. Den viktigaste är Schwartz, som simulerar ett ljussvärd från Star Wars… Eller var det Space Balls? Schwartz är förövrigt ett bra exempel på vad man kan nyttja de ovannämnda lutningssensorerna till. Ett annat ännu mer användbart program jag installerade är förstås en jabberklient. Det finns förvisso en inbyggd, men den är gjord endast för att användas med Google talk, och det är inte tillräckligt för mig.
Vad det gäller övriga godsaker som jag kommer använda Magic till är bland annat att den har en inbyggd GPS, men den har jag inte testat ännu. Om den fungerar bra, vilket jag har all anledning att tro, eftersom den är kopplad till Google Maps, är det en otroligt användbar funktion för mig, då jag lider av exceptionellt uselt lokalsinne. Det ryktas även om att Spotify är i stad att släppa en klient för Android. Det ser jag fram emot, även om jag hellre ser att någon portar Despotify, så jag får fri mjukvara som jag eftersträvar. Den inbyggda kameran har jag provat, och även om det är den bästa mobilkamera jag har använt, vet jag inte om jag skulle klassificera den som användbar. Den har autofokus, men i övrigt är den sådär…
Nu hoppas jag bara på att jag tar mig tid att prova på att utveckla lite småprylar själv till Android. Den bygger ju i mångt och mycket på fri mjukvara, som är en del av min livsfilosofi, och det är ju en motiverande anledning att själv sätta sig och skriva lite lustig kod. Dessutom har jag idéer om program jag vill ha men som jag inte har hittat på Market än så länge. Men som alltid lär det väl komma innan jag ens har skrivit hello world.
Alltid samma visa. Man blir haffad på stan av en av någon teleoperatör utsänd student med noll koll på allting, för att få veta att man behöver något de inte själva vet vad det är. För ett kvartal sedan var det en representant av 3 som försökte övertyga mig om att jag behövde mobilt bredband. Turligt nog visste jag ju själv att så var fallet, men när jag frågade om 3G-modemet jag skulle få gratis för endast 299 kr fungerar tillsammans med GNU/Linux, fick jag följdfrågan “Vad är det?”. När jag sedan utan att tveka valde vit färg på modemet (för att det matchar min EeePC), fick jag frågan om jag kör Mac. Det var således inte säljarens förtjänst att jag tecknade detta abonnemang, utan endast min egna medvetenhets.
Så igår hände det igen. Jag vet med mig själv att jag snart kommer behöva en ny mobiltelefon och tillhörande abonnemang, men jag är i nuläget inte speciellt uppdaterad på den tekniska fronten. Jag sörjer att OpenMoko har lagt ner sina planer på en 3G-uppföljare till Neo Freerunner, och allt jag vet är att den minst dåliga ersättaren blir en telefon med Google Android. Med denna information som grund, lät jag mitt intresse fångas av två grabbar i 20-, 22-årsåldern som jag tyckte såg någorlunda tekniskt intresserade ut, klädda i Tele2-utstyrsel.
På första frågan jag fick svarade jag att jag i nuläget varken har telefon eller abonnemang. På andra frågan svarade jag att jag inte kan något om telefoner, men att jag vill ha en jag kan köra Google Android på. Den av de två killarna som hanterade mitt ärende förändrade direkt sitt utseende från det teknikkompetente till det klassiska frågetecknet. “Alltså, vi har ju enklare telefoner, men du behöver nog denna…” sa han och plockade fram något med knappsats och ganska stor display, av märket Nokia och modell E71. “Kanske det”, sa jag och frågade “Och du kan försäkra att det går att köra Android på den?” Han började bläddra i menyerna och visade mig att det går att hitta Javaapplikationer, men tyvärr hittade han inte Andoid. “Alltså, det är ett operativsystem” sa jag, varpå han övertygande antydde att han förstod det från början.
Han frågade sin kollega, som verkade vara rätt glad att han slapp mitt ärende. Denne ringde dock en vän, som inte heller hört talas om Android, samtidigt som min säljare desperat men med föga framgång studerade produktbladet för E71. Hans kompis försökte nu med en tredje kontakt, som lät mer kunnig. Jag fick nu frågan “Är Android ett businessprogram?” vilket gjorde mig aningen förvirrad och jag bad honom definiera begreppet. “Ja alltså, E71 är ju en businesstelefon, så om Android är ett businessprogram så fungerar det”.
Jag tackade för mig och förklarade att jag måste fundera innan jag kan binda mig på en avbetalningsplan kombinerad med abonnemang i 24 månader. Såhär i efterhand, efter att ha funnit ut att man åtminstone inte i nuläget kan köra Android på Nokia E71, känner jag mig nöjd med att jag tackade nej till erbjudandet. Jag letar vidare, men det lutar åt att jag antingen tar hem en HTC Dream från Polen eller väntar tills den släpps här.